snälla.

Håll nu alla tummar och tår dom inte nekar mig. Och att de går fort, jag orkar snart inte mera. Ja blir galen. Jag är gaaaleeeen. Life is a bitch

jahadu

Den 9 mars får vi förhoppningsvis börja med IVFn, spännande och jävligt otäckt. Men jag är så sjukt rädd dom ska neka mig för min vikt. Jag vet ju liksom inte om jag har gått ner upp eller står på samma ställe. Men med min tur så får ja väl vänta =(

Fast jag vill få de avklarat, jag vill de ska ta sig på en gång. Men men tror inte de va. Sådan tur existerar inte i vår värld

nehepp

Gick inte denna månad heller, men jag hade inte räknat med det heller. Skulle ju vara alldeles för lätt annars. Så på måndag morgon ska jag ringa KK så jag förhoppning får komma in om tre veckor och prata med läkaren. Och förhoppningsvis då få börja IVF behandlingen. Å vill börja med den nu, tänk vad snart man kanske får bli gravid då. Om allt går som det ska. Men de gör de väl säkert inte för att det ska jävlas så mycket som möjligt. Sjukt nervös över ta sprutorna på sig själv och äggplocket, enligt dom i västerås så gör det inte ont alls. Så jag hoppas verkligen inte att man blir jätte överstimulerad så man blir jätte sjuk. Plus att vi måste åka ända till Uppsala för äggplocket och för att sätta in embryot. Självklart är det ju värt det.

Är ju bara det att de är ju ca 16 mil dit, och vi ska vara där på morgonen båda gångerna. Så det blir ju suuuuper tidigt vi måste gå upp. Men men jag kan ju sova i bilen, eftersom min kära sambo får lov till och köra. Har ju inte riktigt nerverna med mig. Hihi.

Kom och tänka på en grej också, tänk om jag inte hade haft mina hästar och hund? katterna. Då skulle man ju bli ännu mera knäpp, har man djur måste man ju tänka på dom och sådär. Då har man ju lite andra saker och fokusera på också. Plus att min kära voffsi är den bästa tröstaren i hela världen. Bara för de måste jag berätta, men iallafall var en gång jag och walle vart jätte osams, så jag kommer in i lägenheten och gråter hysteriskt, sätter mig på hallgolvet. Då kommer shelby slickar mig på kinden och lägger sig i mitt knä. Så himla rar. Svårt och förklara men glad jag har djuren, och walle naturligtvis. DOm är bäst hela bunten.

ÅÅÅ vad jag längtar... Give me please

mycket nu

Ja det är många tankar som härjar omkring i huvudet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är grymt nervös men samtidigt hoppfull. Ska få mens nu i veckan, då ska jag ringa och om be om en tid till f-enheten, så vi kan träffa läkaren igen. Men jag är så orolig att dom ska neka mig bara för min vikt. Å blir så irriterad om dom skulle göra de, när man har kommit så långt. Plus att dom kollar ju bara de där jävla fitt Bmi, hatar de.

Men jag hoppas jag har gått ner sen sist, har ju ingen våg hemma. Då jag inte vill leva efter vad vågen säger utan hur jag själv mår. Och jag mår verkligen bra, jag har inge som helst problem med min vikt. Fysiskt sätt alltså, men vem vill inte vara snygg och vältränad liksom. Sen plus jag försöker ju så mycket som de går, men att gå på gympa osv. Ofta är de ju en massa andra saker man måste fixa, det är ju hästarna som ska skötas om, hundarna ska ha sitt. Hemmet ska man försöka hinna med också, en karl som vill ha uppmärksamhet men de gillar jag ju:)

Men just nu är de så mycket runt i kring att jag kan liksom inte fokusera på enbart mig. Det går bara inte, jag kommer sist, viktigast är att djuren och walle mår bra. Sen hur jag mår är oviktigt egentligen.

Jag vill starta med IFV nu, jag vill ha mitt barn nu. Jag längtar så jag går sönder. Låter kanske konstigt, men jag är glad jag har vänner med barn också för då kan man tokmysa med dom också. så man får gosa med barn liksom. Men jag vill ha mitt och walles egna barn. Dock är jag glad att jag är i västerås och får hjälp(förhoppningsvis) men vi har iallafall 3gratis försök. Plus att man har ju dom frysta embryona, om man får massa bra då förstås. Hoppas hoppas bara dom inte nekar mig då vet jag inte vad jag ska ta vägen. Jag tror ju dom kommer göra de. Men är det inte viktigast att man mår bra själv? jag menar jag väger ju inte 300kg och lever på skräpmat direkt.

Övervikt har jag, men jag har också muskler och skaplig kondis. Räknas inte de? Å jag är så frustrerad, varför är det så många av oss som behöver hjälp med och skaffa barn? medans vissa klarar de på en kvart typ, är vi starkare än dom? Med tanke på vad vi får gå igenom för att få det vi vill ha?, jämför lite med att jag tror killar inte får mens eller kan föda barn, bara för dom skulle inte klara av smärtan lika bra som vi tjejer kan. Inte vet jag, men jag ska låtsas vara stark. Finns liksom inge andra alternativ.